baguettenunderarmen

Sådärja,

Där tog min sejour i Paris slut. Jag sitter på flygplatsen och fördriver tid. Jag och Anna rultade omkring med två rullväskor var och kom tillslut efter mycket kånkande till Opéra och därefter till Roissy Charles de Gaulle. Hennes plan har redan lyft mot destinationen Oslo, men innan hann vi ta en kaffe och en croissant. Och visst var croissanten inte likadan som på vårt boulangerie hemma i 13e, men vad kan man vänta sig av Brioche dorée, snabbmatskedjan med upptinat bröd? Aja, den var helt okej.

Nog om det, jag snöar in alldeles för ofta på bröd..

 

Det är med sorg i hjärtat och med stor kärlek till detta land som jag denna gång lämnar Paris bakom mig. Det är väl underligt att två vistelser kan vara så olika, med så olika förutsättningar. Denna gång fri från aupairandet, det vill säga fri från bråkiga ungar och auktoritära föräldrar, fri från påtvingad fransk och nyttig matlagning (två faktorer som INTE kan kombineras!), fri i storstaden Paris med nära till det mesta, ett stimulerande och lagom hårt jobb, och godaste vännerna nära till hands.

 

I söndags var jag på musée d’Orsay. Otroligt nog har jag under föregående året missat hela impressionismen. Alla säger att det är så vackert med Monet, Degas och alla de där, men jag har aldrig riktigt fattat vinken. Så jag gick med bestämda steg mot utställningen om impressionismen och kom till det stora uret med glas som vätter ut mot staden. När jag såg utsikten insåg jag att det här är ju mitt andra hem. Jag känner gatorna i Paris lika väl som jag känner gatorna i Stockholm. Jag tar mig runt utan karta, vet hur man ska bete sig i metron, äter lika mycket bröd som parisarna och börjar till och med bli (hemska tanke) lika nonchalant som de…

Jag gick vidare till Renoir, Manet, Cezanne och Sisley. Hittade min favorit och stod och tittade på den i flera minuter.

Pont d’Argenteuil, Monet.

 

Tillbaka till Sverige nu, med lite mer blåvitrött blod än innan.

Därmed slutar denna blogg för denna gång!

Hemma i lägenheten. Det luktar lite skunk faktiskt; vi bor tre stycken i vår etta med dålig ventilation och mögel på väggarna. Men det stör mig inte alls. Så länge jag kan sova på natten är jag nöjd, och det kan jag försäkra er om att jag kan. Upp imorse klockan sju och iväg till Bagel's family. Linje 7 direkt, tar bara tjugo minuter!

Därmed sagt att första dagen på jobbet är avklarad. Det gick förvånansvärt bra, franskan sitter i minsann! Har pluggat in bagels hela dagen, och vilket tempo! Efter tolvtiden rullar folk in och ska ha lunch, och sedan är det kö ut på gatan fram till kl 14. Trevliga kollegor har jag också. Fransmannen som äger stället (hittills är han trevlig i alla fall, jag kanske ändrar uppfattning efter hans omtalade ursinnesutbrott..), finskan Nora och den nyanställda fransyskan Clémentine. När jag fick höra hennes namn blev jag nästan lite full i fniss, efter ett flertal avsnitt av tv-serien med samma namn, som vi var tvungna att ta oss igenom i sjunde klass. Clémentine, den typiska franska flickan; smal tjej med mörkt kort hår och randig tröja som cyklar runt i staden med en basker på huvudet. Det värsta är vinjetten, som såklart har etsat sig fast för alltid.

Nog om detta. Resan igår gick utmärkt. Paris är precis som sig bör. Metron rullar på, baguetterna är goda. Det blev visst en flaska vin, en camembert och en baguette i god väns sällskap framåt kvällen. Skönt att se Anna här, ett välkänt ansikte bland så många okända. Jag slutar aldrig att fascineras över henne. Stora Starka och Snälla Anna som jobbar i klädbutik med (till viss del) en bunt rätt dryga och maktgalna modefantaster, och en ny chef som bara hackar på henne fast hon gör rätt.
Det är tur att vi har varandra.

Izabella, som fattas mig något oerhört, kommer först nästa vecka. Fram tills dess bor vi med Lina som glider runt med Människor med stort M i Paris med stort P. Jättego tjej förövrigt!





Här bor vi, längst in på innergården.
Dagen har bjudit på lite regn och molnighet, men inte mig emot; varmt är det ändå. Nu är det helg och jag ska ta tillfället i akt att inse att jag faktiskt är här.